Från morgonen har dagen bestått av tänkande med skolan. Hur jag skulle göra.

Packade saker åt mig och Elis under dagen & sedan begav vi oss åt Arjeplog med mening att vi skulle vidare till Piteå.. Tog oss till Arjeplog där jag Fixade med dagis, fixade vab åt mamma iom att Elis är sjuk, fixade med jobbet och så.. Fick hjälp av en kollega att se hur schemat på skolan var och lite sånt. Skrev ut papper på vad man ska göra & sådär under kursen, inför tentorna m.m..vilka veckor/dagar man ska vara inne på skolan då man pluggar distans..
Sen då timmarna gick och planen att åka åt kusten närmade sig så utbröt sig paniken hos mig!!
Vet inte hur många gånger jag hunnit gråta under denna dag.. Hann ringa mamma i skrålen och fråga vad jag skulle göra.. Brast på jobbet inför kollegor...
Det kanske låter fjantig och löjligt. Men för mig var de inte de.
Jag fick sån panik över detta med skolan.
Gör jag rätt som börjar nu ? Tänk om jag börjar men känner att jag inte fixar de, tänk om jag inte har den självdisciplin som behövs och så faller allt. Så står jag där med tjänstledigt ett halvår utan lön. Med en påbörjad studieskuld, de känns inte så bra..

Kanske de är bättre vänta nått år och macke kanske eventuellt (man vet aldrig vad framtiden bjuder på) har ett arbete med bättre arbetstider. Typ ett 7-16 jobb..

Kanske vi ska göra klart med att skaffa de barn vi önskar få - innan man börjar pluggar..

Jaa ni ser ju hur tankar, funderingar och frågor bara väller över mig..

Efter en del prat med mamma & min älskade man så kom jag fram till att jag avstår min chans för denna gång att plugga till sjuksköterska. Det kommer fler tåg!

Paniken tog över mig helt enkelt. Men de känns inte bra fara iväg och börja plugga då jag fick sån panik inom mig, känns som de skulle bara bli pannkaka av de hela !

Det känns som jag sviker många - fråga mig inte varför de känns så - för detta är ju något jag skulle gjort för min egen skull & inte för någon annans, men ändå!
Känns som de var väldigt många som trodde & hoppades på mig. Men så blev de inte.. Förlåt..
Jag kanske inte är ämnad att bli sjuksköterska då jag gjorde så här ?

Då jag väl bestämde mig för att inte fara och plugga så var de bara ringa runt åt alla och fixa tillbaka allt jag ordnat inför att bli student..
Men då det var gjort så var det som en 500kg tung sten lättade från mina axlar & hjärta! Och paniken var som borta!

Det "rätta" tillfället att plugga kanske aldrig kommer. Men nu får de då vara så här & Det känns som de rätta just nu.

Vet inte om hela panik-grejen även berodde på att jag var reserv och att jag ställt in mig på att inte komma in som gjorde att det blev en chock i sig för mig..

Om jag ångrar mitt val nu ?- nej det kan jag inte säga att jag gör.
Kanske man gör de om några år, vem vet ?
Men man ska väl må bra av de val och saker man väljer att göra här i livet ?


Jag vill iaf säga tack till er alla som skrivit uppmuntrande kommentarer i sms och på Facebook, som sagt grattis & lycka till, som tyckte jag skulle ta chansen & plugga nu! Tack ska ni ha!


Så istället för att befinna mig i Piteå nu som de var tänkt, så ligger jag "hemma" i sängen i laisvall tillsammans med min älskade lilla familj!