Undra hur länge man kan skylla sitt dåliga minne samt förvirring genom först gravidhjärna & sedan amningshjärna.. Undra hur länge sånt håller i sig ? För inte hann de då bli nå bättre från då jag var gravid med Elis och det är ju 3½ år sedan tills nu ;)

 

Som tex förra veckan så hade vi en BVC-tid den 24 april.. Trodde jag.. Kom dit den tid vi hade men så visade sig att vi var ju en dag sen! Vi skulle alltså ha varit på kontroll den 23:e...! Hur förvirrad är inte jag? Men BM var då så klämma in oss 15 min så vi fick väga & mäta lillstumpan - som nu väger 5,025g & är 58cm lång !

 

Just nu håller jag på att leta febrilt efter Elis bvc-bok, men jag kan inte för mitt liv minnas var jag lagt den. Minns jag hade den då vi bodde i Laisvall, för jag har en bild i huvudet hur den ligger på databordet där.. Och hur vi sedan packade ner den bland alla sakerna då vi flytta hem igen.. MEN var har jag/vi lagt den??

 

Sen är de typ saker som jag kan lägga undan för att efter 5 min ska ha det igen, men glömmer då bort vart i hela fridens namn jag la de.. För att sen efter 20 minuters letande till sist hitta de.. Jaa ni hör ju, jag håller på bli mörkrädd för mig själv ibland ;)

 

Tiden den går & snart är tösabiten 3 månader ! Helt jäkla sjukt vad de går fort alltså! Jag var i förra veckan och bokade tid för dopet åt henne så det är klart.. Inbjudningarna kommer inom kort att dimpa ner i folks postlådor. Men jösses vad svårt de är bjuda folk & speciellt med den stora släkt jag har!

Men då vi passera över 100 strecket så blir de tyvärr så man måste dra en gräns nånstans. Jag tycker detta med att bjuda folk är jättesvårt , men det har fått bli så att vi bjudit dem man har mest kontakt med & sådär. Så dem som blir utan inbjudan, de är inte för att vara dum eller så på något vis. Utan som jag skrev, tyvärr har vi måsta dra en gräns någonstans.

 

Fastän det är drygt över en månad kvar tills dopet så känner jag mig så stressad över de! Inbjudningar ska skickas ut, de ska bestämmas doplåtar, de ska fixas att baka, det ska beställas små grejer för dekorering.. Jag vet att allt kommer ordna sig och fixa sig, men just så här innan är de kaos i min hjärna. Och med mitt "perfekt" minne så får vi väl se hur detta slutar ;)

Efter ett långt arbete med mig själv och mitt "sorg"arbete i det är nu över. Jag har till sist kunnat acceptera och släppa att de funkade inte som jag önskade. 

Allt började bra i början efter förlossningen. Gick ner ca 100g på 3 dagar (vilket är vanligt att dem gör) men sen tog hon igen det med att gå upp nästan 300g. 

 Jag orkar inte skriva vikten hit & dit. 

Men här började jojjon. 

Jag fick sår som gjorde att varje amningstillfälle kändes som en plåga, men fick hjälp av BVC att kolla greppet - vilket var super bra. Men dock hade jag henne för långt ner. Korrigerade detta och de blev bättre. 

Blev även rekommenderad att korta ner amningstiden så hon inte bara låg och snuttade vilket hon gärna gjorde vid slutet av varje amningstillfälle. 

Sagt & gjort.. Detta resulterade i vikt-nedgång.. 

Ordinerad att amma amma amma på minsta lilla signal, sagt & gjort. Blev viktuppgång. 

Men då drabbades jag av mjölkstockning! Tog flera dagar innan den släppte. Trots alla försök att få de släppa och Molly fick amma amma amma mest på den sidan stockningen satt.

Resultat? =viktnedgång! 

Amma amma amma igen, med stöd av lite lite ersättning vid varje måltid. Just för att få upp henne lite i vikt och samtidigt försöka få bort den lilla gulsoten hon hade. 

Viktuppgång! 

Detta gjorde att hon krävde mer och mer. Försökte fasa ut ersättningen men kan ni gissa vad? 

Jaa viktnedgång. 

Eftersom Elis också kräver sin tid och uppmärksamhet kände jag att vi kom till en punkt där jag inte kunde sitta och amma 24 timmar om dygnet (typ!) 

Sen gjorde även flaskan sitt i att hon som "glömde" bort hur man äter vid bröstet. Så från de hon var 5 veckor ungefär så delammade jag. 

Jag Höll fast vid delamning fram tills hon var 7 veckor. Ammade mest nattetid & ibland någon gång under dagen där på slutet. 

 

Men beslutade till sist att lägga ner amning just för att hon aldrig var nöjd på mig där på slutet och bara flamsade och blev frustrerad vid bröstet då maten inte kom så fort som hon önskade. 

Jag blev ledsen & stressade över hur hon bökade sådär & hon blev arg och frustrerad. Situationen var inte den bästa för någon av oss. 

Jag pumpade ur några dagar för att lätta på trycket då brösten blev för fulla. Och gav henne det i flaskan. Ibland pumpade jag så mycket att de räckte till ett mål. Och de gånger de blev mindre blandade jag ut det tillsammans med ersättning. Så gjorde jag fram tills de inte fanns så mycket kvar att pumpa ur. Sen blev det ersättning helt och hållet. 

Ersättningen gjorde mig till en gladare lugnare mamma (efter att jag kommit över sorgen att ge upp amningen) & molly blev en mätt och glad liten bebis. Och vi kunde nu njuta av varann som mor & dotter ! Och Elis behövde inte längre stå tillbaka pga lillasyster. Omän han varit super duktig och varit snäll och lyssnat. Suttit hos mig vid amningarna och läst böcker eller spelat på sin padda. Eller suttit och lekt med sina saker i soffan. 

Jag trodde verkligen att jag skulle få min amnings"revansch" nu då amningen inte gick bra med Elis, men han fick ingen rättvis start på de hela då han först sondmatades och inte hade rätt teknik och ork vid amning och på så vis inte stimulerade min produktion som önskat. 

En sida som jag hittade - tyvärr alldeles försent- på Facebook var "amningshjälpens slutna grupp"

Gå med i den om du har funderingar eller frågor kring amning. Den är sluten så ingen av dina vänner kan se vad du skriver där ! 

En grupp som är helt suverän i detta med amning. Där finns det både hjälpmammor och vanliga "Svensson" mammor som svara på ens frågor ! :) 

Rekommenderar denna sida varmt!! 

Ville verkligen få amningen att funka denna gång, men man kan inte alltid få som man önskar. 

Vet inte om min operation påverkar detta nånting.?

Jag har iallafall kommit till accepterande för några dagar sedan, då dammen brast för mig hos macke. Jag bara grina och grina över detta. Och han sa några snälla ord och ord som fick mig komma till den punkten att jag måste släppa detta och gå vidare. 

Jag kan inte älta detta hur länge som helst. 

Molly mår bra & hon går upp i vikt som hon ska och växer. Det är det viktiga! 

Och att jag kan koncentrera mig helt på vara 2-barnsmamma till våra två fina barn! 

Det jag tycker är synd i de hela med allt detta prat i samhället att de är bra att amma, är att i broschyrer man får från BVC och med prat från BVC under graviditeten, är att de pratas inte om hur jobbigt de kan vara med amning i början. Att man får sår, de kan göra ont osv. Det är så mycket som ska klicka ihop med varann för att få de hela bra. 

Som jag upplever det iaf ! 

I broschyrer man får så står de bara om hur man ska få en lugn fin mysig amning med att ligga i sängen o amma eller soffan tex. Och ha lugn och ro. Visst absolut de funkar kanske fint med barn nummer ett. 

Men då med barn nummer 2 , där de finns ett syskon i bilden. Något sånt skrivs de inte om i broschyrerna. Visst man förstår ju själv att amning med nr.2 kanske inte blir i samma lugn som man kanske hade med nr.1. 

Jaa jag vet inte vad jag vill få ut med detta. 

Tror mer att det är så jag skulle tycka de pratades mer om amningen är inte världens mest enklaste sak som vissa får det att låta som! 

Sedan är man två om att få amningen funka- bebisen & mamman! 

Nu är jag verkligen glad att det finns ersättning att bebis kan få om amning inte funkar, eller om man av olika val inte vill amma eller kanske inte alls kan! 

Skulle de bli en nr.3 i framtiden, då ska jag ha mig en ny amnings revansch ;) 

Nä nu ha jag fått skriva av mig om amningen. En punkt jag fått lämna. Även om jag vart väldigt ledsen över beslutet som jag tog så är jag ändå glad & känner en liten lättnad. 

Tack & gonatt 

VARNING! LÅNGT INLÄGG!

 

Tar allt från början.

Den 10 februari kom min syster hit för att vara några dagar tillsammans med oss. Hon fick åka med Macke hit från Piteå så dem kom ganska så sent på kvällen.
Tänkte vara snäll och skotta bort all (tung!)snö som kommit, så jag klädde Elis och så gick vi ut för att skotta. Skottningen var även ett försök i att kanske bebis ville börja ta och komma ut ;)

 

Eftersom dem kom ganska så sent så blev de bara att slöa framför tvn den kvällen.

Tisdag den 11 februari åkte vi in till samhället för att göra bort veckostädningen (även detta i hopp om att dra igång nånting) i huset som skall göras för testarna. Jag hade även tid hos BM för en kontroll tidigt på morgonen. Så innan städningen påbörjades så var vi dit först och allt såg bra.

All städning gjorde sitt på kroppen, pust och stön i allt. "Stor" och klumpig kände jag mig i allt jag gjorde.
Sammandragningar/värkar gjorde sig till känna lite tätare än vad jag varit med om. Men tänkte inte mer på det.

 

Medans vi körde en sista maskin med saker i torktumlaren så gjorde vi bort lite ärenden på samhället.
Mitt i allt misstänkte jag att vattnet sipprade! Så vi körde till VCT där jag pratade med BM som tyckte jag skulle ringa förlossningen och prata med dem. Eftersom hon misstänkte samma sak som mig, men var inte säker heller.

Sagt & gjort jag ringde till förlossningen & dem trodde inte på vattnet, men vad de va visste vi inte. Men hon tyckte jag skulle avvakta någon timma och se om de blev mera - så mycket att inte ens en binda kunde hålla torrt.
Efter några timmar på samhället på kvällen utan nå mer resultat så bestämde vi oss för att åka till Laisvall.

 

Vi la oss i soffan allihopa och bara tog de lugnt & jag skulle se om värkarna avtog (om det kanske bara var falskt alarm) Men att ligga i soffan gjorde de inte något bättre, visste inte hur jag riktigt skulle ligga för att det skulle kännas bekvämt. Här tyckte nu Macke att vi skulle ringa till förlossningen igen & fråga om dem tyckte vi skulle komma.

Fast lite tjurig som jag är sa jag att men vi kan säkert sova här inatt och så får vi väl se om de blir värre under natten - klockan var då 22.30

Tjurig make som jag har så sa han att vi ringer och rådfrågar, för då värkarna kommer så tätt om dem gör & då du verkar ha rätt ont så tycker jag inte vi väntar! Värkarna kom mellan 7-10 min här.

Så efter ett ytterligare samtal till förlossningen så sa dem att vi var välkomna in om vi ville eftersom vi har ganska långt att köra. Och skulle de inte vara något så skulle vi få sova på patienthotellet.

 

Efter lite velande fram och tillbaka så beslutade jag och macke till sist att vi åker. Bättre vara på plats om utifall. Och skulle de vara falskt alarm så är de inte så mycket mer göra åt de. Vi började att packa ihop det allra sista vi skulle ha med oss, tur de inte var mycket! För jag kunde inte gå en millimeter då de kom en värk. då var de bara att stå still på stället och andas genom den.
Nåja de var bara att väcka syrran och packa in oss alla i bilen. Kring 23.30 tog vi oss iväg.

 

Här så kom värkarna med ungefär 5 min mellanrum.

 

Det blev att köra två bilar in till samhället i och med att macke hade taxin. Så han brumma iväg med taxin. Jag syrran o Elis i Volvon - jag körde. Kanske låter helt galet då man har värkar som kom med 5 min mellanrum. Men jag va bara tvungen just för att fokusera på något annat än värkarna!

 

 

 

Syrran & hennes kille skulle ha Elis medans vi var på förlossningen, så hennes kille fick fara åt Älvsbyn för att möta upp oss och hämta Emelie o Elis. Vi var väl framme älsbyn kring 02 (?) hade inte så stor koll på tiden här.

Efter vi lämnat dem och alla saker så var de bara fortsätta våran väg mot förlossningen. Värkarna tilltog under färden och  dem kom lite tätare. Eller jaa de varierade, 3-5 min mellan dem.

När vi kommit oss till förlossningen( 03.00 ), så trodde jag inte jag skulle kunna gå typ. För värkarna gjorde så ont, så fick passa på gå då de var lugnt.
Sen kändes de även som vattnet gick då jag klev ur bilen - vet jag sa till macke att NU kommer vattnet gå då jag kliver ur. För de känns precis som att jag kommer kissa ner mig! Tji fick jag, inte gick de nå vatten då jag klev ur bilen. Så det var bara masa sig i sakta tempo in.

Väl uppe på förlossningen så blev jag lagd i en ctg-kurva och dem klämde och kände. Var två stycken BM - en som var under utbildning som tog emot oss.
En av BM som var in sa att "jaa sammandragningar har du ju"
När hon gick så tittade jag på macke och sa " om detta är sammandragningar, hur FAN ska inte värkarna kännas då?!? Jag kommer ju avlida då!!"

 

Här är en bild från första CTG-kurvan som gjordes kl.03 på natten

 

Nog var det värkar jag hade, men inte tillräckligt starka just då och jag var bara öppen 1 cm. Klockan var då runt halv 4. Så bm tyckte jag skulle få en sovdos eftersom förlossningen kommer dra igång förmodligen åt morgonen & hon trodde att de skulle ta minst 8 timmar, alltså 1cm/timme att jag skulle öppna mig.

Vi fick ett rum inne på BB & sedan gav hon mig en spruta morfin & en annan spruta som skulle göra att värkarna fortsatte även om jag skulle få försöka sova.

Kl.4 hade vi lagt oss till rätta och jag sov lite till och från blev väl mest mellan värkarna. För värkarna fanns där hela tiden men inte alls så att dem gjorde ont.

Kring 8 tiden gjorde jag morgon, för då började värkarna göra sig påminda igen. Jag väckte macke och han gick ut för att be om frukost, dem hade inte gått in med frukost till oss eftersom vi hade kommit så pass sent på natten och ville låta oss sova - Om vi sov.
Jag försökte äta lite fil- trots illamående jag hade. Men visste jag måste få i mig någonting för att orka med dagen! Men de tog inte så lång stund innan filen vände och gjorde en retur..

Vi gick då över till förlossningen eftersom att värkarna blev starkare. Vi möttes av en jätte söt och häftig BM! Hon visade oss in ett undersökningsrum för att förlossningarna var upptagna.

Att ta sig till sängen var ett projekt i sig, kunde inte gå under tiden jag hade en värk & var tvungen hålla i mig i något under varje värk. 
Och BM sa då " men lilla gumman har du så där ont?"
"Jo", var jag så pressa fram.
När jag väl tagit mig i sängen så la hon mig i en ctg-kurva. Samt att hon skulle känna hur mycket jag var öppen.
2cm hann hon säga och i samma veva sa hon " oj där gick vattnet" klockan var då 9.30.

Hon försvann ut ur rummet en stund för att sen komma in och fråga om jag ville ta ett varmbad (som hon redan hade påbörjat att spola upp) för att lindra värkarna lite.

 

Jag tittade på Macke & frågade vad han tyckte. BM var snabb att säga " det är inte han som bestämmer de! Utan det är du, det är du som har värkar!"

 

Jag hade sagt under hela min graviditet att jag skulle inte ta ett bad denna förlossning. Just för att jag var rädd att de kunde bli samma sak som med Elis, en infektion.

 

Badet förra gången var inte orsaken till infektion, men min hjärna kopplar badet till infektionen.

 

Men det slutade i alla fall med att jag hamnade i badet.

Värkarna lindrades lite grann men inte var de mycket. Sen kändes det lite knasigt att bada, just för den saken att varje gång jag fick en värk så gick även en del av vattnet.. Alltså, vattnet gick i vattnet ;P
De va en ganska konstig känsla kan jag säga. Var precis som att jag kissade ner mig vid varje värk!

Vid varje värk så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen där i badkaret, för att ligga ner var inte skönt! Att sitta upp var inte heller skönt, men det var dock skönare än att ligga ner i vattnet ! Provade även att spola riktigt varmt vatten på ryggen för att lindra, men jag fick be macke sluta nästan lika fort som han började - för de var verkligen inte skönt! Var snarare obehagligt!

Jag var väl i badet kanske 30 min sen gav jag upp, då blev de för jobbigt.

Vi larmade så en BM skulle komma och jag fick be om att jag ville ha en epidural nu då jag klivit upp ur badet. 

Fick gå till förlossningsrummet som nu blivit ledigt & där fick jag börja med att prova lustgas innan det var dags för epiduralen. Jag var lite skeptisk till lustgasen eftersom jag inte hade något bra minne av användningen förra gången - då jag blev sjukt illamående och hela rummet snurra!

Fast denna gång fick jag en mycket bättre instruktion på hur jag skulle använda den! Denna fantastiska manick kom att bli min bäste vän under hela dagen ;)
Den häftiga BM vi hade från morgonen var helt suverän! Frågade mig hela tiden om allt var bra, om smärtlindringen var bra just då osv.

 

Kring 12 tiden så gjordes det en kontroll & jag var då öppen 6 cm. Efter undersökningen så var det dags för epiduralen. Under förberedelsen av epiduralen så var jag ganska så "borta" pga lustgasen, så jag hörde hur en BM sa till macke - "ta bort lustgasen för henne, hon håller på somna nu"

Jag tänkte för mig själv (som tur var!) 
-"våga röra min lustgas!! Jag slår dig"

2 stycken narkosläkare kom in för att sätta epiduralen på mig. Tjejen som gjorde först lyckades inte så bra, hon försökte två ggr men den hamnade inte rätt. Så den andre narkosläkaren (som jag hade även på Elis förlossning) tog över och satte dit den på första försöket. Och sen dem satte igång epiduralen, oh vilken känsla! De värsta värkarna försvann, de onda fanns ju kvar men den där intensiva smärtan var som bortblåst!
Nu gick de ju liksom bra att kunna prata under varje värk, vilket de inte gick före.

 

Jag bad macke ta ett kort på hur de såg ut där epiduralen satt, för jag kan ju liksom inte se mig själv bakom ryggen ;)

 

 

Eftersom epiduralen kan ta bort känslan av att man behöver gå på toan så var BM och frågade fler gånger om jag var kissnödig eller om jag varit på toan.
Kanske 2 timmar sen epiduralen var satt så var jag på toa. Men inte tusan var de lätt gå på toa då de hängde slangar till höger & vänster om mig.
Först då sladden från epiduralen som gick från ryggen, sen hade jag ju en sladd från "där nere" då dem kopplat på skalpelektroder på bebis huvud för att se hur den mådde & även nån elektrod för att se hur mina värkar var.
Samt att jag hade dropp, för att få i mig vätska.  Så totalt var de fyra kablar/sladdar att hålla reda på för att gå på toa. Haha! Macke fick dra sitt strå till stacken här och följa med mig och alla kablar på toaletten.
Hur jäkla lätt tror ni det var att torka sig då?! Inte lätt då man har två kablar som hänger ut där nerifrån! Var ju rädd jag skulle dra ut nånting.

Efter toalett besöket så var BM nöjd för då visste man att den delen av känseln inte försvunnit och även att jag var så kunna gå.

Kring 16 tiden var det dags för en till koll & jag var då öppen 8 cm.

Macke var min klippa genom hela denna tid, han servade med vatten, han baddade kallvatten i ansiktet och baddade munnen med vatten då jag var lika torr om läpparna som en öken!

 

Eftersom jag haft värkar ett ganska bra tag och bebis började visa tecken på att den var rätt påverkad så gjordes en undersökning där en läkare kom in och förde in nå saker "där nere" för att ta ett litet blodprov från huvudet på bebis.
Snabbt var det gjort och alla testerna visade att allt var okej med bebis.
(Dem hade smått börja fundera på att förbereda på snitt)
Men då alla testerna var okej så var det ingen fara allt låta allt fortsätta i sin takt.

Kring 16.30 så gjordes en ny undersökning då jag började tycka att de tryckte på, jag var då öppen 9 cm.
Denna BM som vi hade fått kring 13-14 tiden var den som skulle vara med mig/oss hela kvällen.
Hon var helt helt suverän!! Hon var typ min Gud, hon jag lyssnade på hela tiden. Och hon berättade precis ALLT som skedde och gjordes. Ingenting gjordes eller sades bakom våra ryggar.
Jag hade varit väldigt noga med att påpeka detta i mitt förlossningsbrev, att jag ville veta precis allt som hände kring mig och sånt där! Vilket dem hade läst och tagit till sig alla BM som vi hade & respekterat min vilja helt där! Tack till dem för de !!

Denna BM som gjorde undersökningen sa att snart är det dags. Och mitt i allt så (blödig som jag blev av lustgasen) skrålade jag fram och fråga

"men tänk om jag bajsar ner mig under förlossningen då??"
BM sa med ett litet lätt skratt -" men det gör ingenting, då torkar jag bort de tyst och stilla, sen så händer de för de allra flesta, helt naturligt för oss BM"

Bara för att vara på den säkra sidan så jag inte hade nå i urinblåsan när det nu strax var på gång för förlossning så tappade BM mig så att blåsan var helt tom.

 

Efter detta "bajs"samtal så sa BM att nu ska jag gå ut en liten sväng. Ring direkt du känner att de trycker på ännu mer för då är de nog dags för dig. 

Tog väl kanske inte mer än 5 min så skråla jag fram till macke-

" NU bajsar jag ner mig!! Jag bajsar ner mig!"
Macke småskrattade och sa-"jamen då ringer vi på klockan bara"
Sagt & gjort. Inom nån minut så var hon inne i rummet hos oss & gjorde en snabb undersökning och sa att nu var det dags föda! Klockan var nångång efter 17 nu.

"Åh herregud hann jag tänka! Redan dags? Hur ska detta gå? Hur ska jag veta hur man krystar fram ett barn? "

Epiduralen kopplades bort och lustgasen tog dem ifrån mig! Hur ska jag fixa en förlossning utan lustgas?? BM sa till mig att lustgasen plockade hon bort för att hon ville jag skulle koncentrera mig på att krysta och inte att måsta tänka på hur man andas med lustgasen samtidigt. Lydig som jag var ;) så var de bara lägga undan min vän - lustgasen! Tack för den tid vi fick tillsammans! 

Nu var klockan 17.35 & Jag fick klartecken att börja krysta vid nästa värk. BM förklarade för mig att man tar i ungefär som då man ska skita ;P
Sagt & gjort jag började, men eftersom de gjorde så innihelvete ont så vråla jag juh! Men hon sa åt mig att inte skrika, för att det går så mycket onödig kraft i de.

 

Tänkte då att hur ska jag kunna ta i utan att kunna skrika? De är ju omöjligt och speciellt då det gör sååå ont!
Men de fixa jag, nästa omgång så tog jag i utan att skrika. Och jag kände att jag fick ju mera kraft i att krysta om jag inte skrek!

I pausen jag hade här mellan värkarna så passade dem på att koppla lös elektroderna jag hade nertill.

Jag krystade lite till och kände rent hur nånting pressades fram där nere.
Paus igen.

Jag frågade BM om de ens händer nå? Det känns som jag håller på skita ut en REJÄL bajskorv bara , sa jag.
Nejdå de är huvudet som är där och trycker på nu, fortsätt bara.
Krystade ännu mera och känner hur huvudet trycker på. BM frågade om macke ville kolla hur de såg ut när huvudet började komma. Jag ångrar själv att jag inte bad om att få känna när huvudet var där. Det hade ju vart hur läckert som helst! (men skaffar vi en 3:a, så då ska jag känna ;) )
BM började lägga en massa bedövningsmedel där nere så de inte ska göra lika ont då huvudet ska komma.
Sen blev de sprutor med bedövning för då pratade hon om att måsta klippa mig för de var nästan trångt för bebis.

 

Men då tänkte jag, i tusan heller de skall klippas! Så jag krystade 3 ggr under nästa värk och plopp var ungen ute!
BM fick ta i ordentligt runt huvudet på bebis för att hjälpa till dra ut.
Macke sa att dem tog rentav i så att sängen flytta sig en halv meter ! :P
Jag hörde hur BM sa när jag tog i sista gången- då hon nämnde klippningen- och jag krystade

"men nu tog hon i för kung & fosterland!"
Haha skrattade macke och sa att jag var tjurig och envis då de väl gäller ;)

Plopp sa de och bebis var ute och flera liter(kändes det som) av diverse grejs kom väl efter bebis & magen krympte väl en halv meter kändes de som!

21 minuter tog de för mig att krysta ut henne från det jag fick första krystvärken.

Jag grät direkt hon var ute och jag hörde hennes skrik. Vilket känsla, vilken glädje, vilket lyckorus! Känslan här går inte med ord att beskriva! Hur häftigt som helst !
Jag och macke kollade på varann precis då hon ploppade ut. Och jag såg i hans ögon - en så stolt & lycklig pappa, 2-barnspappa <3

Så kl.17.56  den 12 februari föddes våran lilla underbara tös Molly. 51 cm lång & 3785g kärlek!
9 månaders lång väntan var över & så var hon här äntligen hos oss <3

Bm frågade om vi visste var de var, och vi sa då att vi kollat på UL att de skulle bli en tjej, men sen om de stämde återstod att se. Och UL stämde, var ju en tösabit :)

 

Hon lades på bröst och jisses vilken känsla! Denna upplevelse fick jag aldrig med Elis iom dem försvann iväg med han direkt.
Har som alltid tänk att de måste kännas lite "äckligt" få en kladdig liten bebis upplagd sådär på bröstet, men icket, var inte de minsta äckligt nånstans! Det var bara den mest underbaraste känslan i hela världen, att få upp sin lilla skatt på bröstet efter all smärta och kämpandet! Detta är belöningen man får!

Under hela förlossningen så var det denna underbara BM som var den enda för mig att lyssna på!(Och macke med såklart!) Det var hennes röst som fick mig fokuserad, vad den andre BM sa brydde jag mig inte ett skvatt om ! Våran BM ska ha stor eloge för allt kring oss!
Hon lyssnade verkligen på allt, förklarade varenda liten sak, hon var lugn och sansad , precis som jag ville.

Efter att moderkakan kommit ut så inspektera BM att den var hel och fin. Vilken den var. Vi fick se "livets träd" ganska så läckert!
Sen var det dags för att bli sydd, då jag sprack liite grann. Tror hon sydde 2 eller kanske var de 3 stygn.
Hon tyckte att jag hade spruckit "fint" om man kan säga så.
Hon satte lite mer bedövning nertill fastän jag redan fått så mycket, hon ville vara på den säkra sidan att jag verkligen var bedövad. 
Jag låg med bebis i famnen och var uppe i de blå. Jag sa till henne att jag känner ingenting av de hon syr. För nu är jag så hög på adrenalinet i min kropp.
Hon höll på kring en timme med att sy, även kolla så de inte blivit nå mer upprivet där, det gjordes även en koll där bak för att känna att man inte spruckit där nånstans - vilket jag inte hade som tur var!

 

Nu var det dags för tösen att prova amma. BM var så försiktig och fråga om hon fick hjälpa och visa. "Absolut får du de, sa jag"
Så runt 40 min låg hon och åt. Varken jag eller macke kunde släppa blicken ifrån henne. Så vackert ett litet barn!
Har jag kunnat pressa fram denna guldklimp? Har vi verkligen gjort denna vackra skapelse? Två underbara fina barn har vi skapat, de finaste och vackraste vi gjort!

Vill inte slänga in för privata bilder, så här kommer en bild på hennes små fötter som sticker fram under filten då hon ligger och ammar.

 

När hon hade ammat klart så tog BM henne och gjorde lite kontroller på henne. Och hon fick sig en ordentlig okej stämpel :)

Grattis fika kom dem in med. Jag kände mig som en hungrig varg ! Skulle kunnat äta upp allt på de där fatet själv , men macke var ju tvungen få sin beskärda del i gratulationen på det där fatet ;)

När vi hade fikat klart frågade jag om en dusch. BM hämtade in dusch grejer åt mig och rena kläder. Oj så
Gudomligt härligt få duscha av sig efter förlossningen!
Man var ju inte lite kladdig om jag som så säger. Först svettats som en gris, sen alldeles blodig bakom ryggen efter epiduralen. Och jaa sen kan ni ju tänka er var mer man var alldeles nersölad, samt hela magen efter där bebis legat.

När jag hade duschat klart så var det dags packa ihop våra saker och få förflytta oss till vårat rum på BB.

Klockan var väl kanske runt 21 då tror jag?
Och här började ringandet & sms:andet runt till våra släktingar & vänner för att berätta. Nu hade vi hållit dem nog länge på halster ;)

 

 

 

En stolt 2-barnspappa <3

 

Denna fantastiska person, min make, min andre hälft - var hur fantastisk som helst under hela förlossningen, eller redan från starten då vi åkte till förlossningen!

Lugn, sansad, trygg och min stöttepelare genom allt! Utan honom vet jag inte vad jag gjort.
När jag behövde en hand att hålla, en hand att krama sönder, så fanns hans där! Behövde jag vatten eller bli baddad i ansiktet, så fanns han där & fixade det åt mig!
Han fick mig att glömma de onda ibland för stunden, genom att bara finnas där och prata om annat. När jag inte kände för att prata och jag bara blunda för de gjorde så ont, så var de skönt kunna öppna mina ögon och veta att där i fåtöljen bredvid mig så sitter min trygghet, min kärlek! Veta att han fanns där för mig då jag behövde han.
Tack älskling för att du fanns där vid min sida hela denna tid! Utan dig där hade jag inte fixat detta! Älskar dig <3