Från morgonen har dagen bestått av tänkande med skolan. Hur jag skulle göra.

Packade saker åt mig och Elis under dagen & sedan begav vi oss åt Arjeplog med mening att vi skulle vidare till Piteå.. Tog oss till Arjeplog där jag Fixade med dagis, fixade vab åt mamma iom att Elis är sjuk, fixade med jobbet och så.. Fick hjälp av en kollega att se hur schemat på skolan var och lite sånt. Skrev ut papper på vad man ska göra & sådär under kursen, inför tentorna m.m..vilka veckor/dagar man ska vara inne på skolan då man pluggar distans..
Sen då timmarna gick och planen att åka åt kusten närmade sig så utbröt sig paniken hos mig!!
Vet inte hur många gånger jag hunnit gråta under denna dag.. Hann ringa mamma i skrålen och fråga vad jag skulle göra.. Brast på jobbet inför kollegor...
Det kanske låter fjantig och löjligt. Men för mig var de inte de.
Jag fick sån panik över detta med skolan.
Gör jag rätt som börjar nu ? Tänk om jag börjar men känner att jag inte fixar de, tänk om jag inte har den självdisciplin som behövs och så faller allt. Så står jag där med tjänstledigt ett halvår utan lön. Med en påbörjad studieskuld, de känns inte så bra..

Kanske de är bättre vänta nått år och macke kanske eventuellt (man vet aldrig vad framtiden bjuder på) har ett arbete med bättre arbetstider. Typ ett 7-16 jobb..

Kanske vi ska göra klart med att skaffa de barn vi önskar få - innan man börjar pluggar..

Jaa ni ser ju hur tankar, funderingar och frågor bara väller över mig..

Efter en del prat med mamma & min älskade man så kom jag fram till att jag avstår min chans för denna gång att plugga till sjuksköterska. Det kommer fler tåg!

Paniken tog över mig helt enkelt. Men de känns inte bra fara iväg och börja plugga då jag fick sån panik inom mig, känns som de skulle bara bli pannkaka av de hela !

Det känns som jag sviker många - fråga mig inte varför de känns så - för detta är ju något jag skulle gjort för min egen skull & inte för någon annans, men ändå!
Känns som de var väldigt många som trodde & hoppades på mig. Men så blev de inte.. Förlåt..
Jag kanske inte är ämnad att bli sjuksköterska då jag gjorde så här ?

Då jag väl bestämde mig för att inte fara och plugga så var de bara ringa runt åt alla och fixa tillbaka allt jag ordnat inför att bli student..
Men då det var gjort så var det som en 500kg tung sten lättade från mina axlar & hjärta! Och paniken var som borta!

Det "rätta" tillfället att plugga kanske aldrig kommer. Men nu får de då vara så här & Det känns som de rätta just nu.

Vet inte om hela panik-grejen även berodde på att jag var reserv och att jag ställt in mig på att inte komma in som gjorde att det blev en chock i sig för mig..

Om jag ångrar mitt val nu ?- nej det kan jag inte säga att jag gör.
Kanske man gör de om några år, vem vet ?
Men man ska väl må bra av de val och saker man väljer att göra här i livet ?


Jag vill iaf säga tack till er alla som skrivit uppmuntrande kommentarer i sms och på Facebook, som sagt grattis & lycka till, som tyckte jag skulle ta chansen & plugga nu! Tack ska ni ha!


Så istället för att befinna mig i Piteå nu som de var tänkt, så ligger jag "hemma" i sängen i laisvall tillsammans med min älskade lilla familj!

Nu ikväll fick jag ett mail om att jag blivit antagen till sjuksköterskelinjen i Luleå - distans..

Även om jag var som 3:e reserv så trodde jag inte jag skulle ta mig in.. Men tydligen så gjorde jag ju de !

Snacka om att jag blev lite nervig,skakig, glad och exalterad över detta! Jag vill ju blir sköterska - för att sedan bli barnmorska i framtiden.. !

Men även om jag vetat länge att detta har kunnat ske så är jag ändå så oförberedd!!

De bli som värsta paniken/kaoset i hjärnan för mig då man ska pussla & fixat för att få ihop saker och ting !! Hjärnan är som en gröt just nu!! mycket att tänka på, mycket att fixa...
Åker in till skolan förmodligen på onsdag, eller ska befinna mig där torsdagsmorgon rättare sagt.

Så imorgon blir de att ringa runt litegrann och höra sig för & sådär.. Jag har till torsdag på mig att bestämma hur jag ska göra.
Men vad de ser ut som nu kommer jag börja på torsdag..

Kommer jag fixa detta ?! Gör jag rätt som börjar plugga??
Är de rätt tidpunkt i livet ?

1000 frågor snurrar i huvudet

Har gått i väntans tider på detta med skolan. 13 dec fick jag veta att jag var 43:e reserv.. Och de är 44 st i klassen..hmm tänkte jag, det innebär att över 40 st ska tacka nej eller så för att jag ska komma mig in.

Jag fick ett mail om förfrågan om jag ville stå kvar som reserv. What the hell tänkte jag, lika bra jag gör de.
Sagt & gjort jag tackade ja till min reservplats.

Sen den dagen har jag gått i stora funderations tider.. Ska jag eller ska jag inte börja skola om jag kommer in ?
Kommer jag fixa 3 år ?
Osv osv.. Tusen tankar och funderingar.

Den största av dem alla är ju: hur gör jag med Elis ??
Har säkert skrivit de tidigare. Men eftersom hans pappa jobbar med så konstiga tider så vet man aldrig när han börjar eller slutar sin arbetsdag.
Vi har nära & kära som finns till hands. Men även dem har ju sina liv & jobb m.m

Jag vet att allt går om man bara vill! Det vet jag. Men att mina funderingar kring detta med Elis återkommer går bara inte undvika.

Så varje dag snurrar dessa tankar i mitt huvud!
Men så har jag även hunnit tänka att , nämen jag kommer ändå inte in på skolan, så varför gå och fundera så mycket?

Tills igår då jag öppnade min mail och jag hade fått ett nytt mail från skolan...
Jag är nu 3:e reserv!! Förstår ni, "bara" 4 person behöver tacka nej eller hoppa av just nu innan skolan & jag kan bli erbjuden att börja..

Hur gör jag om dom ringer mig och säger jag ska börja ?? Att de är 4 st som hoppat av... Det är ju snart skolan börjar... Min mage börjar vända sig ut & in snart..
Mina nerver ligger numer utanpå skinnet.. Mina funderingar & tankar är nu 1000 gånger värre & större..

Hur gör jag ?! Tacka nej eller ja om jag ev. får de där samtalet ?

Hur blir de med Elis ?

Fixar jag detta ?

Osv

Osv....