Måste bara få ur mig dessa tankar & känslor jag har. Jag har pratat en del med mina nära & kära om en del av det.. Och det är detta med amningen.

Bara nu när jag sitter här och skriver detta inlägg så blir mina ögon alldeles fyllda av tårar. Men det funkar helt enkelt inte för mig Eller till en viss del gör det. Jag både ammar honom & han får ersättning.

Samma dag som han föddes fick jag prova amma honom, trots att han låg i cpap – Men den kopplade de bort medans han fick äta. Lilleman var så duktig och åt. Men jag hade ju inte riktigt kommit igång med mjölken ordenligt än & pojken orka ju inte riktigt så mycket där första kvällen. Han var ganska tagen efter förlossningen & sen sondmatades han så han var väl inte riktigt super hungrig första kvällen på mig.

För att få igång mjölken när vi var i Sunderbyn och för att Elis skulle få sig mat – min mjölk- i sonden så pumpade jag mellan varven. Han amma, fick sondmat & jag pumpade. Så bestod dagarna av i matrutinsväg.

Men jag klarade inte av att få ut mer än ca 50 ml varje gång jag pumpade. (var mindre än 50 i början & öka sedan till 50) Men där tog det stopp.. Jag var ju såklart överlycklig över de 50 ml jag lyckades pumpa ut, för de räckte åt honom till varje mål han skulle han i sonden.

Eftersom Elis låg på BarnIva i början så hade vi honom aldrig inne hos oss varken om dagarna eller nätter.

Men då han var 5 dagar gammal tyckte de att han skulle få flytta in till oss på BB eftersom både han och jag behövde få vara tillsammans. Just för den sakens skull att min mjölkproduktion skulle komma igång mer & sen sa de att på BarnIva att de är viktigt att barnet får vara tillsammans med sina föräldrar.

Då, då hände det, när han fick komma till oss på BB, min mjölk kom igång ordentligt. Hade så mycket att det rent läckte igenom inläggen och kläderna.. Så mycket mjölk hade jag. Brösten rentav sprängdes så fulla var de & hann bli mellan varven innan Lilleman åt + att jag var och pumpade. Eftersom han hade kvar sin sond.

När han var 6 dagar drog de sonden. En sköterska som tyckte att han inte behövde den. Utan att han skulle få ammafritt på mig istället, mycket bättre än sonden sa hon. Hon var en av alla de sköterskor jag gillade – men hon låg i topp!

Att ammafritt gick jätte bra. Han åt och var nöjd & gick upp i vikt som han skulle.

När vi då fick åka hem så var allt frid och fröjd. Han fortsatte amma och var nöjd. Men gick inte riktigt upp i vikt som han skulle. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så gjorde Barnmorskan mig stressad över detta och det tror jag spela in lite.

Jag kände att jag började sina i mjölk åt min lillekille. Han var inte nöjd på mig & det måste ha varit denna oro över vikten som gjorde det hela. Talade med barnmorskan och hon sa att jag absolut inte ska vara orolig. Jag fick börja ge lite ersättning där ett tag på kvällarna då han hela tiden skulle äta, äta & äta. Och till sist en kväll var han absolut inte nöjd och talade då om detta, ordentligt. Så han fick ersättning nöjd och glad var han. Så han gick ju upp 240 g på 4 dagar.

Sen blev vi skickade till Piteå för att kolla upp hans biliglobin värde. Så jag talade med barnöverläkaren om detta med amningen och ersättning. Hon tyckte absolut inte att vi skulle börja ge honom ersättning bara för att han inte hade gått upp ordentligt eller för att han hade gått ner 10 g. För han är så pass stor kille.

Detta talade jag då om för vår barnmorska och hon sa då att jag fick göra precis som jag ville som jag tyckte kändes bra. Så jag kom talade om för henne att jag ville prova amma han helt fritt igen och se hur han går upp på enbart mig. Och inte ge honom någon ersättning alls om han nu inte blir nöjd på mig.

Så jag ammade honom ca 1 ½ vecka utan ersättning och han sa ju till när han ville ha. Och de kunde ju innebära att han åt ganska tätt – men de har jag hört och läst ska vara bra för att mjölkproduktionen ska komma igång och hållas igång, att de kan äta ofta, men det är för att när de växer så ska det ju till mera mjölk och därför gör de så.

Sen var det dags för vägning igen. Han hade bara gått upp 40 g på 1 ½ vecka. Det kanske inte är så bra som man önskar. Är väl runt 100g i veckan dom ska ha gått upp, då är de okej stämplade (?)

40g var ett bakslag för mig. För då visste jag att detta innebär att han måste få ersättning. Men vi började då med att han fick ett större mål ersättning 90-120 ml på kvällen så han håller sig på det under natten, eftersom han gärna sover nätterna igenom. Och på det viset hinner jag ”ladda” upp med mat åt honom själv.

Men nu blir han aldrig helt nöjd på mig. Han behöver lite extra efter han ätit från mig. Så då har jag gjort så att jag pumpat för att se hur mycket jag egentligen har. Och det är ju inte alls så mycket som jag önskar att jag hade. Får ut runt 90-120 ml. Och det är ju ett mål åt honom. Men då har det gått ett par timmar mellan att han fått amma från mig så att jag hunnit ladda upp för att ha ordentligt med mat till honom.. och så får jag bara ut den lilla mängden! Det känns ju inte alls bra. Då fattar jag ju att han inte blir mätt på mig. Och det spelar ingen roll hur mycket jag ammar honom nu. Jag får inte igång mjölken mer än så där. Och då måste jag ”spara” mig en tid för att han ska kunna få nå mat. Annars kommer det nästan ingenting och då blir han ledsen..

Ersättning får han nu till större delen och jag ammar honom 1 gång på natten och 1-2 gånger om dagen. Just för den saken att jag ska ladda upp så han blir nöjd.

Jag har provat ha honom att amma flera gånger om dagen, innan han får ersättning.. Men det hjälper inte för min del att få igång produktionen mera..

Det är detta som gör mig så ledsen. Jag vill amma! Jag vill amma heltid! Det är så himla mysigt att amma, närheten man får till sitt barn. Men det går helt enkelt inte.

Jag vet att det viktigaste är att mitt barn blir nöjt och blir mätt och han växer som han ska när han får ersättning!

Det är så svårt att förklara alla känslor jag har över detta. Vill bara gråta över det! Eller det gör jag ibland.

Man hör om folk som ammar helt, de har hur mycket mjölk som helst att de skulle kunna räcka till flera barn att mätta. Då kan jag inte låta bli att bli lite ledsen, just för att det är ju så jag med vill att det ska vara för mig.

Men varför kan det inte vara så? Varför går de helt enkelt inte för mig? Jag försöker att inte vara orolig eller grubbla så mycket över saker, så att de kan störa mjölkproduktionen. Men jag vet inte om mina funderationer över detta med förlossningen kan ha någon påverkan? Frågor som jag har men som jag/vi aldrig fick svar på.

Vet att jag kan ta kontakt med dem för att prata med de folk som hade oss under förlossningen. Men jag drar mig för att göra de. Och nu är de ju ändå försent för att göra någonting åt för att få igång produktionen igen.. Den sinar ju & snart har jag nog ingenting alls kvar att kunna ge lilleman från mig själv. Känns ju dumt att ha honom att amma bara för att sen om man ändå ingen mjölk har?

Än har jag lite mjölk och han får amma. Men är betydligt mindre ofta nu. Och det är jag ledsen för..

Åhh.. nu har jag fått ur mig lite här vad som snurrar i mitt huvud och vad jag tänker o känner.

Det blev en väldans låångt inlägg ser jag. Vet inte ens om de är något sammanhang i det hela. Har säkert hoppat hit och dit. Men det får ni ha överseende med.

Jag är helt enkelt ledsen att amningen inte funkar som den ska, eller amningen är de inga problem med det är ju mjölken det är problem med. Men jag är glad att ersättningen får min lilla pojk att vara mätt, nöjd och går upp i vikt som han ska!

Tack och hej för mig denna gång!

 


Känner mig värdelös ibland....