Här kommer den efterlängtade (?) förlossningsberättelsen. Har tagit tid på mig att finslipa den.
Varnar om att de kan finnas äckel varning & mindre vackra bilder;) så jag varnar känsliga läsare!

Fredag den 24/9-10 

Dagen började med att vaknade på först på morgonen ca. 9.00 och gick på toaletten i vanlig ordning. Sen gick jag och la mig igen för att sova en liten stund till.  Runt 10.25 vände jag mig från vänster sida till höger sida.. Och då kände jag nå som jag inte känt förr... De kändes som jag höll på eller hade kissat ner mig.. Så försiktigt ställde jag mig upp och fatta inte varför de rann smått efter benet. Jag började gå till toaletten sakta och försiktigt. Tills de då börja droppa massor efter benet, ner till fötterna för att sen ta stopp mot golvet. Jag hann tänka - Men Hallå sen när blev jag urinikontinent?! 
 Då slog det mig! Vattnet går ju för sjutton! Snabbt försökte jag ta mig till toaletten men med benen ihopknipna - i tron att jag skulle kunna stoppa upp vattenavgången tills jag tagit mig till toaletten, där kunde jag ju "släppa" efter de igen. haha.. - jag = pucko ;)

Kl.10.30 - När jag väl tagit mig till toaletten och precis hann sätta mig så fullkomligen forsa de vatten. Jaha tänkte jag.. Vad gör jag nu? Är de vattnet som verkligen gick? Men de lukta ju inte pink.. De måste vara vattnet... jag satt en stund på toan och tänkte att de tar väl slut nångång..? Efter ett tag fatta jag ju att de gör ju inte de. Så jag proppa trosan FULL med bindor medans jag skulle gå och väcka macke.

Gick in till sovrummet och sa till honom som låg där sovandes:

- Tror vi ska börja bege oss till Sunderbyn nu

Han titta på mig yrvaken och sa.. - mmhm..

- Det är dags att du vaknar NU! Jag tror vattnet har gått.

Då titta han på mig med en konstig rolig min men samtidigt med nå slags leende i. Och sa bara - Jaha :)


Efter att jag väckte macke och berättat så ringde jag förlossningen i Sunderbyn & berättade att jag trodde vattnet gått och barnmorskan frågade en massa frågor.Men då  jag inte fått några värkar alls så tyckte Barnmorskan vi skulle börja bege oss till Piteå på en undersökning där eftersom värkarna inte kommit igång. Hon berättade även om vattnet gått men inga värkar har så gör man inte så mycket mer än att vänta. Så hände inget 1:a dagen skulle vi få komma till sunderbyn på 2:a dagen och göra en koll. Hade de fortfarande inget hänt eller så skulle vi få komma tillbaka till sunderbyn och då skulle de sätta igång mig på 3:e dagen.

Vi började göra oss iordning för att bege oss - macke packa de allra allra sista som inte gått att packa ner innan. Medans han gjorde de spenderade jag all tid på toaletten. Då vattnet gick hela tiden, så blötte jag ner allt om och om igen. så de var inte lönt för mig att klä på mig nå kläder nertill alls innan vi ska riktigt fara.
Sen slog tanken mig, hur ska jag klara mig till piteå på mina små små bindor om vattnet fortsätter rinna så här mycket hela tiden?
Ringde till mitt arbete och frågade en kollega om hon kunde ta fram nå stooora blöjor jag kunde få ta. Så man klarar sig till piteå. Macke åkte iväg och hämta några blöjor.
Satte på mig en sån där gigantisk blöja - såg ut som jag hade gjort nån rumpförstoring ;) var inte speciellt snyggt & kände mig inte speciellt läcker med en blöja :P

Ca.11.30 rullade bilen ut från gården mot Piteå Lasarett. Under hela bilfärden så kände jag hur de kom vatten i "stötar" och blöjan fylldes så härligt... Först varmt... sen kallt.. inte skönt!
När vi kom fram ca.13.30 så var jag dyngsur genom den gigantiska blöjan(!), trosa, byxor, linne , tröja & även ytterjackan. Bara knata in till spec.mödra på undersökning. Fick först byta blöja & låna nå landstingskläder - såg ut som jag jobbade.. :P Vi Gick in på undersökningsrummet och blev upplagd på en Ctg-kurva. Visade att jag hade väldigt små sammandragningar. Och fostervattnet såg klart & fint ut!

Då jag hade så lite sammandragningar så Blev vi hemskickade (till mamma) för att invänta undersökning på lördag i Sunderbyn kl.14.00. Om jag skulle få värkar skulle vi höra av oss.
Vi Hann inte mer än komma in till Öjebyn ca.15.00 så hade jag börjat få lite värkar. Allt eftersom kom de tätare och kraftigare. Pratade med Sunderbyn som sa att vi fick avgöra själva hur vi ville göra.

Vi bestämde att vi skulle äta middag hemma hos mamma eftersom ingen av oss ätit nå sen dagen före och sedan åka till Sunderbyn.
När vi kom fram till Sunderbyn ca.18.30 blev jag upplagd på en ny Ctg-kurva. Som visade att jag fått lite kraftigare & tätare värkar. Men inte riktigt tillräckliga för att de ska "vara" nått.
Våran barnmorska Gunilla som vi fick den kvällen. ville vi skulle ut och promenera & få igång värkarbetet mera. Skulle jag få mer värkar eller febern eller nå annat skulle vi komma tillbaka.
Så Vi tog och Promenerade ut till bilen och hämtade våran saker, då vi skulle få oss ett rum på BB eller patienthotellet, om inget annat hände. Klockan var då ca. 20.00.
Vi gick ut till bilen, inga problem. Förutom att jag gick väldigt sakta..hehe.. På vägen tillbaka så tog de ännu längre tid. fick väl stanna 3 ggr på den korta biten från entrén och till förlossningen.

Vid 21.00 gick vi tillbaka till förlossningen, då jag hade börjat få mer värkar & frossa. Satt bara och huttra & skaka. Kunde som inte få stopp på mig själv. Frös samtidigt som jag svettades. Men vi skulle vänta på att få en ny barnmorska då dom hade skiftbyte precis då vi kom tillbaka och dom hade rapport just då.

Ca.21.30 kom vår nya Barnmorska Maria & hon la upp mig på ännu en ny Ctg-kurva. Som visade att värkar blivit ännu tätare och kraftigare. Låg på ctg-lurva ca. 1 timme. Hann bli illamående & kräktes. Hon tog febern som visade att jag hade 38,7. Vi trodde att nu skulle de sätta igång och Att illamående berodde på att bebisen tagit sig nedanför spinarna.

Vi fick vänta en liten stund medans hon gick iväg och rådgjorde med läkare som tyckte jag skulle ta ett varmbad för att lindra värkarna och stressen.
Badade ungefär 1 timme.enormt skönt att bada kan jag tala om, de lindrade verkligen de onda i svanken!

 Efter badet så fick vi gå in på förlossningsrummet och blev upplagd på en ny Ctg-kurva. Men efter 1 timme så beslutade Barnmorska & läkare att jag skulle få en sovdos (morfin) & bricanyl för att minska värkarna så jag hade ork och kraft till lördagen. Skönt tänkte jag! Nu får jag sova och få lite energi.Vi Fick gå över till BB där vi fått oss ett rum för natten.Innan vi gick över till BB så gjorde hon en undersökning som visade att jag bara öppnat mig 4 cm.. 4 cm sen 10.30 till 00.30.. Åhhh de är ju ingenting tänkte jag...

här är jag upplagd på en ctg-kurva




När vi kom över till BB så La vi oss med en gång. Jag somnade nog ganska fort men vaknade lika fort.. Och så höll de på hela natten. Hade sååå ont att jag visste inte var jag skulle ta vägen! Låg och ojja mig och gnydde under hela natten. Och macke sov så gott - Jag var avundsjuk på honom kan ja tala om, att han minnsan kunde sova.

Lördag den 25/9-10

Fick mig inte så himla mycket sömn under natten. Utan det var mycket till och från. Kring 05.00 började jag få riktigt ordentliga värkar & de kom väldigt(!) tätt. Hela natten bestod av att hitta ställningar som underlättade mina värkar + att varje gång jag rörde på mig så kändes de som jag kissade ner mig.. Fick väl byta inlägg/blöja 4 gånger under natten..
Ca 05.30 började jag kräkas – för att jag drack lite vatten! Och sedan fick jag en sådan enorm frossa. Bara låg och skakade i sängen. Och hacka tänder. till sist väckte jag macke och ringde på larmklockan.
En barnmorska på BB kom in och gav mig nå ,men det tog bara 3 minuter så  kräktes jag upp de. Barnmorskan kom sedan in och sa vi skulle gå över till förlossningen där vi gick in till förlossningssalen vi hade varit i kvällen före. Klockan var då 06.00.
 Barnmorskan som tog emot oss där, Danske Vibeke, försökte koppla upp mig på en Ctg-kurva. Men fick inte till elektroderna på magen ordentligt så nå hjärtljud eller värkarbete kom aldrig fram på dataskärmen. Mitt i detta började jag må illa och kräktes.
Kan ju tala om att jag förstod inte mycket av vad denna danska Barnmorskan sa... när jag tänker efter så här i efterhand.. Men på något underligt sätt så förstod jag henne just då!

en undersökning för att se hur mycket jag öppnat mig gjordes, först av en barnmorskestuderande. hon var sååå försiktig! Bara 4 cm än!!! Åhhh jag som trodde de hänt mer under natten!
Men då hon är studerade så måste en utbildad BM också kolla för att vara säker. Japp bara 4 cm... Suck!!!
Men denna danska.. OJJJ så hårdhänt, trodde fanken hon körde upp hela näven där nere... Å de gjorde så himla ont hur mycket dom än bad mig slappna av. Och stackars macke som jag nöp honom i handen. Och som jag grinade! Spruta tårar konstant så ont de gjorde då dom var där nere och grävde.....

Beslut om att sätta elektroder på bebis huvud för att kolla hjärtljudet gjordes. Och även en elektrod för att hålla koll på mina värkar sattes in – vaginalt. Då dom inte kunde sätta ctg-elektroderna på magen.

 07.00 fick vi en ny barnmorska Stina. De gjordes inte så mycket där i början när hon tog över. Utan kollade kurvan och hur läget var. Allt såg fint ut. Hon Frågade om jag ville ha lustgas men nekade – eftersom jag visste (?) jag skulle må illa!
En annan barnmorska som jobbade samtidigt som Stina tycket jag skulle ta Epiduralen som jag hade skrivit i min förlossningsplan. Sagt och gjort. Epiduralen var nog bland det mest ondaste av alla nålar jag någonsin känt! Var inte allt behagligt för fem öre. Mitt gråtande fortsatte igenom detta..  Men jag hoppades att det här i alla fall skulle hjälpa mig att få bort topparna på de värsta värkarna som de sa att de skulle göra. Vilket det gjorde en liten stund! typ 1 timma..
Kring 10 tiden så hade Stina pratat med läkaren som tyckte jag skulle få bricanyl för att lugna ner mina värkar, samt bebisen eftersom den blev stressad & för att jag skulle få vila lite.
 Fick bricanyl och trodde att jag skulle få vila en liten stund, men inte de. Värkarna gjorde så fruktansvärt ont att de gick inte ens vila sig igenom dom.. hur jag än gjorde, låg på sidan, rygg, satt upp.. ingenting hjälpte! bricanyl = skit !! 
 Sedan kunde jag inte heller äta eller dricka något, direkt jag bara tog nå på tunga så bara vände på en gång och jag kräktes!

Fruktansvärt ont!!



 Under tiden som jag fick bricanyl och skulle försöka vila så lät jag även Macke gå iväg och vila en stund så han också orka igenom, eftersom nattsömnen inte blev så lång för oss. Visserligen sov han bättre än mig ;) men ändå.
 Macke hann vila i ca. 2 ½ timme. För kring 12.30 hade de beslutat att jag skulle få ett dropp som skulle göra att mina värkar kom igång mycket mer och även för att sätta igång det hela & förhoppningsvis öppna mig ännu mer. Var fortfarand bara 4 cm.
 När jag fått detta dropp ville jag Macke skulle vara hos mig så Stina hämtade honom. Jag kände nästan på en gång hur mycket ondare värkarna blev och mer intensivare. Så var riktigt skönt att han kom in till mig och var med mig. DÅ kan vi tala smärta då detta dropp blev insatt.. O jag som trodde jag hade haft ont tidigare.. Detta var något helt annorlunda! Tårarna fortsatte att spruta som de gjort sen morgon..

Fick ju gå på toaletten och så fritt hela tiden.. och från morgonen när jag hade varit på toa första gången - kan ju tala om att de var inte lätt med den stora droppställningen jag hade, alla kablar som satt fast där nere -inne.. att torka sig var ju rena rama konsten. att INTE dra ut nånting som satt fast där inne. Ja de var inte lätt gå på toa för att pinka.. Men som sagt redan från morgonen kanske kring 9 så var inte vattnet samma klara färg.. O lukta lite illa.. Men Inte tänkte väl jag på de. Utan de borde dom ju se och känna lukt av för varje gång dom är och undersöker mig? Så jag tänkte inte mer på det.

13.00 kom en ny Barnmorska (Erika). Hon följde bara upp allt som gjorts under dagen & gav mig lite mer penicillin för att få ner min feber som fortfarande låg över 38 grader. Tänkt hur hög feber jag skulle haft om jag inte haft pencillinet??
Jag bönade och bad då om att få göra ett kejsarsnitt för jag kände att jag kommer aldrig orkar mig igenom en förlossning på noll energi – då man varken ätit eller druckit på 2 dagar, som man inte fått behålla! Och jag orkade knappt ställa mig upp från sängen mellan värkarna - trots att jag hade ett gåbord att stödja mig med.. Jag var totalt knäckt och slut i kroppen!

Hon förklarade att kejsarsnitt är ju sista utvägen. Jag Tänkte”Jo men tack – tror du inte jag vet det! Är ju därför som jag ber om det!”
Jag tyckte ändå att så bra känner jag väl min kropp att jag kommer inte orkar trycka ut en bebis..
Men de Blev inget med att få något kejsarsnitt då när jag bad om de. Utan hon skulle tala med läkaren och fråga vad som skulle bli. Blev fortsatt med dropp & med penicillin för att få i mig vätska och även för att få ned med feber,som fortfarande låg runt 38..

Kontroller gjorde titt som tätt för att se hur det gick med öppningsskedet för mig. Dock hade ingenting hänt. Utan var bara öppen 4 cm fortfarande!! Värkarna blev kraftigare & mer intensivare ju mer tiden gick. och dom var och öka på de där förbannades droppet för att få igång allt mer.
De Gjorde så fruktansvärt ont att jag grät & grät & grät tills jag inga tårar hade kvar! Svettades som en gris gjorde jag också, vilket var helt otroligt eftersom jag ingen vätska hade fått behålla. Hur kan man då svettas så mycket? jag menar, för att de ska komma ut måste väl nått komma in?

15.00 byttes de läkare och han bad om nya blodprover.
 16,00 togs beslut att det skulle bli kejsarsnitt, efter att läkaren fått de nya prov resultaten på infektions proven. Strax efter kl 16 sattes kateter och lite nya nålar. Allt gick så fort härifrån att jag har lite nollkoll på lite saker.
Jag vet att efter de satt kateter på mig så kändes de som jag ville SKITA! men de fick jag inte gå och göra nu när jag skulle snittas.. Men jag sa att jag MÅSTE!! annars skiter jag ju ner mig.
Nepp var ingen idé jag försökte ens. De tillät mig inte gå på toa. De sa att de är nog bebisen som trycker på nu och vill ut och de är de som gör att de kändes som jag ville skita!

Här har de gjort mig klart för att åka till op-salen



När de drog iväg mig i sängen fick ja dricka nå äckelpäckel för att neutralisera magsyran eller nå sånt?

Den lilla flaskan där, syns inte tydligt, men de skulle jag dricka - Urk!



Och från det att de drog iväg med mig tills jag fick spinalbedövningen så hade jag en enda värk!! jag låg bara o hypiventilera genom den. Hur mycket jag än försökte andas normalt så gick de inte. de gjorde så fruktansvärt ont! Hela kroppen la sig som själv i fosterställning..
Spinalbedövningen lades & 16.46 gjordes ett akut kejsarsnitt.

Man är ju inte läcker ;)



16.50 den 25/10 förändrades vår värld helt! Våran lille kille Elis föddes - 3965 g & hela 53 cm lång!

Här ser man en glimt av lilleman när de plockade ut honom





När han plockades ur från mig så försvann macke och blev borta länge. Jag låg där på operationsbordet och visste ingenting. Jag hörde ju att han skrek till tvärt då dom plocka ut honom. Men då for de ut med honom.
Jag visste inte vad de blev för nånting så jag fråga alla där inne, men ingen hade hunnit vara med om vad de var för kön!

Alldeles färsk! :)


Macke hade fått följa med ut till undersökningsrummet. Han kom in med honom och sa med en röst som höll på brista : de blev en kille.
Lyckan i Mackes ögon önskar jag att jag hade på bild, då han sa vad de var :)
Den lyckan att få se de två person jag älskar så högt! Jag var så rörd att mitt hjärta höll på explodera av lycka!

Den nyblivna familjen Kallin/Laestander
Kärlek♥



Macke berättade att direkt dom la snittet så kände han hur illa det luktade ur mig. Hela rummet fylldes typ av lukten, men jag kände inget eftersom jag låg och hade syrgas.
Personalen, kirurgen som snittade mig sa att livmodern är alldeles infekterad. därav lukten.

Macke var inne i Op- rummet en stund för att visa upp skönheten. Men försvann lika fort.
Han kom aldrig tillbaka nånting efter att jag blivit ihop häftat. Och flyttad till en vanlig säng. Men vad ska man göra?
Personalen drog ner mig till uppvaket ca.18.00 i väntan på att min bedövning skulle släppa..

När jag kom till uppvaket så bad jag en sköterska ringa efter macke och bad honom komma så jag fick träffa han och lillkillen.
Sköterskan kom tillbaka och sa att macke skulle komma men inte vårat barn för de låg på Barn intensiven, men hon va snabb med att säga att de är inget allvarligt mer vet jag inget..

Men vadå inget allvarligt, varför ligger han där då??? att inte ha någon känsel från brösten o ner gjorde ju inte saken nå bättre. jag ville ju bara kliva upp och springa till Barn Iva.. Men jag fick så snällt ligga där tills bedövningen släppt.. Åhh! Jag gjorde allt i tron att jag skulle få bedövningen att släppa fortare ;) försökte hela tiden röra fötterna o benen.

Macke kom ner till mig.. Men de var så ledsamt att se honom komma utan våran bebis.. Ville ju att den lille krabaten som legat i min mage i 9 månader också skulle komma. Hade ju längtat så oerhört mycket efter skrutten!
Macke berättade att Elis hade haft lite problem med andningen så han fick en neo-puff efter att de hade varit in till op-salen och visat upp honom. Barnläkaren (Magnus)  beslutade sen att han skulle få ligga i Cpap & få träna upp lungorna. Därför låg han på Barn Iva + att han hade haft lite låg saturation. Så han låg på övervak.

runt 19.30 släpte min bedövning och sköterskan bytte blöja på mig och tvätta upp mig nertill.. Snacka om att kännas sig så hjälplös..Kunde ju inget göra själv..

20.00 kom personal från BB och hämta oss och skjutsade upp mig till Barn Iva. Där fick jag se vårat lilla underverk igen, och inte så inbäddad i filtar. Han var så vacker! Min ögon kunde inte slitas ifrån honom. Så gudomligt söt. Att denna vackra bebis har kommit från mig. att han har legat i min mage i 9 månader! Hur kunde jag och macke skapat något så undert och vackert? Vår bebis , vår älskade Bebis, Vår Elis!

Första gången jag fick se honom ordentligt



Vi for till vårt rum på BB en snabbis för att göra oss lite hemmastad. Men jag ville inte vara där länge. ville bara tillbaka till Elis.
Men först kom en massa barnmorskor o hjälpte mig byta blöja eftersom jag blödde en del efter , avslaget som skulle ut. bara jag ställde mig upp från sängen så kändes det som en fors av blod o klumpar som kom. Så gick jämt på toa kändes det som.
Efter allt stök o bök med mig så ville jag ta mig en promenad in till vår lilla kille. Men personalen ville inte jag skulle vara uppe och gå då jag hade varit bedövad. Själv kände jag ju att det orkar jag visst de. hade aldrig känt mig så fräsch och pigg som då!
MEn de var bara sätta sig i en rullstol och macke fick skjutsa mig. :P Kändes ganska löjligt då jag visste jag kunde gå alldeles själv.
När vi kom till 56:an BarnIVA ca.23:00 Så fick han prova att amma. Men han snuttade bara & mer orkade han inte eftersom lilleman var ganska så tagen av allt detta..  
Personalen där berättade att då min livmodern var infekterad, ganska ordentligt. Så hann även lilla Elis bli infekterad. så de hade satt nål på honom så han fick brett antibiotika. och ett dropp - vet inte vad de var, nå näringsdropp m.socker i bland annat (?)


Här ligger Elis i Cpap



allt detta tog då 30 timmar innan han kom till världen från det att vattnet gick. 26 timmars värkarbete för mig!

I efterhand så tänker jag om vi kunnat slippa bli infekterad både jag och Elis om jag blivit snittad tidigare? Eller om de inte satt ner mig i ett varmbad? För när vattnet gått ska man ju inte bada för att undvika infektioner eftersom de är fripassage.. Vad gjorde att denna infektion blev?

Tror aldrig jag gråtit så mycket i mitt liv som jag gjorde under denna dag. Från morgon då elektroderna sattes och fram tills jag fick spinalbedövningen innan kejsarsnittet. Men tror inte jag hade så mycket tårar att kunna fälla ifrån mig där på eftermiddagen, då jag inte fått behålla nå vätska - tror jag grät "lufttårar" ;P
 Och vätskedroppet jag fick han inte mer än komma in så for de ut igen, genom all svettning jag fick från febern och värkarna + allt det jag grinade.


Jag tackar gudarna att jag hade Macke med mig under hela tiden. Utan honom hade jag inte klarat detta! Han är min klippa & min ängel i allt!
Under värkarna så satt han och masserade mig i svanken för att lindrar smärtan någorlunda -  vilket det gjorde!
Som sagt detta hade jag inte klarat av själv. Han var så söt! han sa hela tiden, nyp mig i handen om de gör ont! Bara du inte använder naglarna ;)
Kan inte beskriva med ord så glad jag är att han var med hela tiden! Han är otrolig!






Detta är min förlossningsberättelse och jag hoppas jag fått med allt nu. Blev ett hiskeligt lååångt inlägg och med bilder.. Hoppas det är något att läsa. men som jag skrev igår. jag är sämst på att skriva bra.